Imorgon kväll läggs jag in för operation sedan på måndag, och jag känner just nu bara "neeej jag vill inte", alltså jag vill ju, men ändå inte, och så kan man väll känna ibland. 

Stomin har verkligen blivit en hatkärlek, som jag tidigare nämt. Jobbigt med bytena, men samtidigt blivit en trygghet, så det är klart att det känns jobbigt att ta bort den tryggheten, men jag har ju från början velat bli av med stomin...så varför ska det kännas så jobbigt nu?

Det ska bli bra, det kommer att bli bra, det kommer att vara jobbigt ett tag, men det blir bra sedan.

Jag har så mycket konstiga tankar och känslor. Tänker på att jag i början kommer behöva tillgång till toalett hela tiden, att jag alltid framöver kommer behöva gå oftare på toa än andra (som inte genomgått nått sådant här), och då tänker jag "vem vill umgås med mig?",  och tårarna rinner ner för kinderna "vem vill umgås med någon som springer på toa en massa?"

Det kommer säkert inte bli att jag känner så eller jo kanske i början, men ska ju bli bättre och bättre, så i slutändan så kommer det vara nästan som vanligt igen. Utan någon påse på magen.

Så hejdå stomin, eller ja inte riktigt än, men snart.